Åh, död har jag minsann varit de senaste dagarna. Nästan i alla fall. Jag orkar inte berätta detaljerat om allt som har hunnit hända under de senaste dagarna, men det började i alla fall med att hela halva släkten kom ner hit till Alanya.

Under den tiden hade mamma hunnit hamna på sjukhus för att hon mådde så dåligt av magsjukan. Hon kom hem från sjukhuset den dagen, men hann inte vara hemma särskilt länge innan både jag och J-O upptäckte att vi också var magsjuka. Det bästa jag någonsin har varit med om, absolut. Det gick inte att dricka vatten utan att det inom några minuter kom upp(för mycket information kanske det där..).

Det blev bara värre och mammsen som nu var hyfsat frisk och hemkommen från sjukhuset ringde hit samma doktor-pojke till hotellet som också hade behandlat henne. Vid det här laget var jag halft medvetslös, kunde varken dricka eller äta och fick åka rullstol runt på sjukhuset. Det var kul, eller ja, hade varit om jag hade varit tillräckligt vid medvetande för att faktiskt uppfatta vad som pågick. Väl inne fick jag dropp och blev drogad tillräckligt för att nästan kunna sova. Nästan.

Jag ska säga er, det är mycket lättare att ta sig in på ett turkiskt sjukhus, än vad det är att ta sig ut från ett turkiskt sjukhus. Speciellt när "dagisbarnen", som J-O och jag döpte dom manliga sjuksköterskorna till, kan varken engelska eller sjukvård.

Igår kom vi i alla fall ut och så länge jag låter bli att äta mår jag hyfsat bra, men ibland så glömmer jag det minsann. Som alldeles nyss när jag fick för mig att det skulle vara en bra idé att ta ett par tuggor av min Twix. Det var inte en bra idé kan jag avslöja.

Åh, det här blev just det mest intressanta inlägget jag någonsin har skrivit känner jag. Odetaljerat vart det här ja..