Packar inför min avresa till Finland tidigt på tisdagmorgon och känner mig helt plötsligt lite sentimental. Jag är borta från tisdag till söndag nästa vecka och kommer under denna period endast umgås med människor av finskt påbrå varav en del släktingar jag inte sett sedan jag var i Finland senast i somras. Sånt är ju alltid sjukt trevligt o så.

Ändå kan jag inte hjälpa att jag faktiskt känner mig lite ledsen inför den här resan. Jag kvävs lite av tanken på hur lite tid jag haft till att träffa mina absolut bästa vänner på senaste tiden pga. musikalföreställningar och allmänt stressande livsförhållanden med skolarbeten inblandat. Känns inte som att jag har varit något vidare bra på att umgås det senaste och nu när jag väl har tid utanför utbildningen så flyger jag och gör annat. Måste säga att jag saknar bästisarna en del. Kommer bli svårt med ännu en vecka utan alla lekstunder och mysiga fikamöten. Jag tänker inte godta några ursäkter från tidigare nämda kamrater om att veckan efter lovet inte blir någon bra umgängesvecka, NEJ, någon fika eller annan umgängesstund måste man allt klämma in.

Och så var det ju Hampus. Även denne känner jag mig sentimental inför att lämna. En trygghet som man inte helt enkelt kan leva utan i en vecka utan vidare. Hur klarar man sig utan sin bättre hälft? Det säger ju sig självt.

Nåväl. Har inte mycket till val än att klara mig veckan ut. Det kommer säkerligen gå ganska fort och jag kommer antagligen ändå ha en del trevligt sällskap som väntar på mig i Finland också. Men efter det ska här umgås för fulla muggar.


Som jag blev töntigt emotionell i det här inlägget. För att väga upp det lite får ni en bild på något häftigt. :G